några rader om jämställdhet

Jämställdhet handlar inte om en kamp mot männen. En kamp För kvinnor, absolut, eftersom det är vi som fått stå tillbaka, då makten i många tusentals år legat hos männen som grupp. 

Jämställdhet handlar för mig om en kamp mot idén om vad en riktig man är och en riktig kvinna är. Där målet är att både män och kvinnor ska ha samma möjligheter att göra sina val i livet utan risk för repressalier. Vi ska alla kunna välja yrke, intresse, partner, kläder och så vidare utan att andra människor hånar, förlöjligar, förkastar, straffar eller dödar någon på grund av sina val. Som kvinna ska jag kunna välja att leva med en annan kvinna, eller helt själv, välja bort barn, snagga mitt hår osv utan att andra människor eller samhället fördömer mig. På samma sätt ska jag som kvinna kunna välja allt det som vi anser vara en riktig kvinna idag, utan att stämplas som förrädare. Jag ska kunna välja och barn, burka, sminka mig, bära vackra kläder, ta för mig av sex och njutning utan att bli dömd eller sedd som mindre värd. Jag ska vara en riktig kvinna oavsett mina val. Men det är inte bara vi kvinnor som lider av de könsnormer som råder. Män gör det också, dvs de män som avviker från idén om en riktig man. Macholulturen,  stor, stark, viril och utan känslor.  Denna norm dödar årligen fler män än de som dör i trafike. De tar helt enkelt livet av sig. 

Jämställdhet handlar inte om att alla ska bli lika. Dvs att män ska bli mer som kvinnor eller kvinnor bli mer som män. Tvärtom, det handlar om att ge alla människor frihet att välja. Frihet att välja sina liv, leva som de vill, från sina hjärtan istället för samhällets förväntningar och normer. Det handlar om en kamp för frihet. 

För att nå dit behöver vi alla utöva en mer ickedömande attityd och tillåta människor vara som de är. Vi behöver möta varandra med kärlek och respekt.  

Att arbeta för ett mer jämställt samhälle är därför en kamp för frihet, frihet till alla, oavsett kön. 

The end of an era

 min sjukdomsperiod och mitt sökande efter min grej här i livet så valde jag att gå med i en systercirkel där vi med fantastisk handledning och stöd av varandra jobbat med vår personliga utveckling, hand i hand. 

Igår var det avslutningsceremoni. Nu avslutas arbetet såsom det sett ut hittills. Vemodigt, men jag känner mig redo. Redo för vad som komma skall. Det har sen i somras varit något som legat och puttrat. Nu när vi avslutat vår systercirkel har vi skapat plats för det nya. Och så är det tydligen, att man medvetet behöver avsluta för att ge plats åt nya saker att komma in i livet. Jag som alltid haft svårt för avslut och avsked, och gärna undvikit det så långt det går. Men oavslutade saker ligger tydligen och tar bandbredd, så ett ordentligt avslut är viktigt. Tänk vad spännande det är att leva ändå, vad som helst kan ju faktiskt hända! 

Rise like a Phoenix

 Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja. Jag vet bara att jag måste skriva. Det är som att det är något som ligger och puttrar i mig, en insikt, en slutsats eller en analys. Något vill ta form. Så jag gör som jag gör, börjar skriva i en ände så får vi se vart det slutar. 

Under sommaren har jag gått en kurs "Finn ditt rätta element", vilket lett mig till en stor sorg. Samma sår som började blottades i samband med min Själsresa till Italien förra året i augusti. 

Såret handlar om att jag blev vingklippt. Under en meditation i Italien frågar vi vår inre vägledning vilken den största sorgen, förlusten och skulden i våra liv var. Min största sorg var att jag blivit vingklippt. Själv har jag inget minne av detta, men jag vet att min  mamma berättat för mig att jag var ett väldigt bubbligt och pratsamt barn som tystnade när jag började skolan. En av kvinnorna beskrev detta för mig, och när hon gjorde det rullade tårarna. Hon sa: det är som att du suttit i en för liten låda där dina vingar har knäckts över lång tid. Jag anpassade mig.  

I kursen jag gått har jag fått ord för detta, har har kunnat se det och det har landat i mig på ett djupare plan. Kursen började med ett test, som utmynnar i att man blir en arketyp, jag blev drottningen. En kombination av elementet eld och jord. Sen när kursen började och man pratade om elementet Luft var det något som väcktes i mig. Den där frihetslängtan och bubbligheten och idéerna - men det låter ju lite som jag...? Jag kan ju ha startat tre olika företag innan frukost vissa dagar (i mitt huvud alltså). Just då tänkte jag inte så mycket mer på det, men det berörde mig verkligen. Sen gick det vidare till eld, vilket jag tyckte känna igen mig mycket i, och som jag fått i testet som mitt baselement. Vatten var lätt att avfärda, det var inte jag. Jag har inget detaljfokus, har aldrig haft och kommer aldrig att ha.  Jord kände jag igen mig jättemycket i. Efter ett tag kände jag att nää...jag är nog inte eld som bas. Jag är nog jord som baselement. Vilket la sig lite som en blöt filt över mig. Jag kände mig lite kvävd i detta, men det var så mycket som stämde in. Samtidigt kände jag inte igen mig i beskrivningen av arketyperna med jord som bas. 

I avsnittet om luft berättar kursledaren att det kan vara så att man förtränger sitt baselement och går in i sitt stöttande element, på grund av händelser i omvärlden, ofta i barndomen. Det kan handla om relationer till föräldrar eller som i mitt fall, skolstart. 

Sen börjar det sakta, sakta gå upp för mig - att jag är varken eld eller jord som baselement. Jag är luft! I och med den krypande insikten kommer också sorgen och sköljer över mig. Så pass att jag gjorde som jag gjort förut - stänger av i panik.  Så nu tar jag in det lite pö om pö. I början vågade jag inte tro på det, kan det vara sant? I grunden en social varelse - är det jag? Utmattningen har gjort mig lite skygg och jag upptäcker att jag nästan vilar i förebyggande syfte och aktar mig lite. Jag var också lite ledsen över att inte få vara drottningen - vem vill inte vara ett power house? Men sherpan - som jag blev nu i min nya kombo luft/jord - är en nyfiken äventyrerska. Hennes största gåvor är idéer och hopp och frihet är viktigt. För mig är känslan av frihet och glädje i princip detsamma. Jag måste känna mig fri och obunden - då mår jag som bäst. 

När jag var osäker på om jag verkligen var luft frågade jag i en meditation en indianhövding jag får träffa ibland. Han höll fram både jord och luft i varsin hand och släppte sedan jorden och blåste luft i mitt ansikte och sa: Du behöver luften för att kunna flyga, Eagle-Eye. (han kallar mig det). Och så är det nog. Jag behöver luften för att kunna flyga. Det är en grundläggande del av mig som jag inte kan fungera utan. Utan den fria luften blir jag en örn på backen. Inte riktigt i sin fulla kraft eller i sitt rätta element. Tidigare i vår sa samma hövding till mig att jag är fri nu - fri att flyga och att jag fått tillbaka mina vingar. 

Så nu har jag mina vingar, precis som vart lovad i Italien och nu har jag förstått att jag måste ha luften också, luften i mig, för att kunna flyga. Samtidigt som jag sörjer mina knäckta vingar som barn så ser jag fram emot vart mina nya vingar kommer att ta mig. 

Soar like an eagle, rise like a phoenix!

 

Döden håller oss levande

Vissa insikter slår ner så kraftigt och tydligt i mig. Inte riktigt som en blixt från klarblå himmel, utan snarare som en plötslig vetskap eller förståelse för något. Det är som en tanke som liksom står ut från alla andra tankar. Formuleringar som blir glasklara och sen landar i mig som en djupare förståelse för något. Som det här med döden.

Häromdagen stod det ut med en tydlighet jag inte upplevt innan; vi behöver döden för att hålla oss levande.

Det är ingen nyhet varken för mig eller andra att vi i närheten av döden tydligare ser det som är viktigt för oss här i livet. Blotta tanken på att våra nära och kära skulle ryckas bort i förtid slår i alla fall på mina tårkanaler så det skvalar om det.

För livet är skört. Från ena sekunden till den andra kan en älskad dotter, pappa eller partner vara borta för alltid. Det kan gå så fort och är så svårt att förstå och framförallt acceptera.

Men i livets skörhet, finns något väldigt, väldigt vackert. Skörheten är liksom nerven till livet, till glädjen och kärleken. Skulle vi veta hur mycket vi älskade varandra om döden inte fanns? Skulle vi veta hur härligt det är att vara levande om död och sjukdom inte fanns? I smärtan och sorgen efter ett dödsfall finns det här vackert sköra alltid med. Jag har svårt att beskriva det med ord men jag kan känna det inom mig. Så om du står och stirrar ner i dödsskuggans dal, leta efter det. Det finns i dig och det är trösterikt och vackert. Du måste bara våga känna efter, våga vara i allt det som gör ont. Det är inte lätt, men det är faktiskt befriande.

Döden är ett ämne vi sällan rör vid. Endast när vi tvingas till det egentligen. Jag tror vi skulle bekanta oss med den lite grann, närma oss den och det sköra. Inte vältra oss eller gräva ner oss i den. Utan använda den för att leva. För att kunna känna vilken otrolig ynnest det är att jag lever. Att jag kan dra ännu ett andetag. Ta ännu ett steg. Tillbringa ännu en dag i frihet med mina barn. På så sätt kan den ge mig mängder av glädje och starka känslor av tacksamhet.

Jag vet inte vart jag läste det, men uppmaningen kom från en person som överlevt  ett koncentrationsläger, där hon förlorade hela sin familj. Att det bästa och viktigaste vi kan göra som undkommer såna fasor, som ju fortfarande pågår i vår moderna tid, är att leva. Det vi är skyldiga att göra, det vi är skyldiga livet vi fått, är att leva. Så då kan man kosta på sig att påminna sig om hur väldans bra vi har det. Som lever ett liv fullt med möjligheter, och se till att ta tillvara på det. Ut och lev! Lev det liv DU vill leva.

Det löste sig

När det kommer in bra saker i mitt liv, stora saker, tycks de liksom alltid komma från sidan. Som när jag sökte jobb som projektledare och fick jobb som handläggare på kommunen istället. Eller när jag sökte jobb som strateg för ensamkommande och blev erbjuden jobbet som strateg för barn och unga istället. Så även med vårt hus. Den mäklare som sålde vårt första hus till oss (där vi backade efter besiktning) tänkte på oss då hon fick in ett objekt. Så innan huset kom ut på marknaden, innan vi sett planritning eller bilder, fick vi komma och titta. Vår gemensamma upplevelse var att det var så fint att vi aldrig skulle få det. Men tack vare vår sneak peek så kunde vi lägga ett tidigt bud med annan strategi och tack vare detta tror jag vi enbart fick en annan budgivare. Som dessutom la sig rätt snabbt. Sen vart huset vårt.

Vet ni vad det magiska med detta hus är? Det är exakt det vi önskat oss. Under vårt letande har det blivit tydligt vad vi vill ha. Huset är exakt det jag föreställt mig, visualiserat och bett om. Och vips, så ramlade det in i våra liv, lite från sidan. Jag får återigen anledning att ödmjukt tacka min lyckliga stjärna. Tack.

Utmaning i att känna tillit

Vi har bestämt oss för att flytta. Lägenheten är såld men vi har inte ett nytt boende. Den 11 januari tillträder köparna vår lägenhet. Då ska vi ha flyttat ut. I denna process så pendlar jag mellan pur glädje och ren skräck, mellan kärlek och rädsla samt mellan tillit och kontroll.

De stunder då jag känner tillit och kärlek vet jag att allt kommer att ordna sig. Jag vet att jag vill flytta, jag vet att jag följer mitt hjärta när jag flyttar, alltså kommer det att lösa sig. För det gör det alltid när man följer sitt hjärta, om man vågar lyssna och agera i enlighet med det. Men jag är ju samtidigt livrädd mellan varven. Ibland kopplar rädslan strypgrepp på mig och det svider i nervknuten i magen och den välbekanta ångesten sprider sig i kroppen. Då vill jag bara backa bandet, då undrar jag hur i helvete vi kunde vara så dumma att vi sålde innan vi köpt nytt, då kollar jag hemnet för att se om vi inte kan köpa nåt här på hemmaplan istället och bara stryka ett streck över hela flytteriet.

I de här fallen är det hyfsat lätt att se och känna när rädslan smyger sig in i mitt huvud och påverkar hur jag tycker och känner inför saker i mitt liv. Men ibland smyger det på så pass obemärkt att jag börjar tro att jag ändrat mig på riktigt. Är det inte det här jag vill?! Men jag har bestämt mig för att inte lyssna på rädslorna längre. Jag har bestämt mig för att lyssna på hjärtat, kliva upp på arenan och verkligen leva som jag vill. Så därför gör jag ändå. Trots att jag blir rädd. Jag mediterar, går in i mig själv för att hitta lugnet, ljuset, tilliten och kärleken. Känslan av att allt ordnar sig. Det kanske inte alltid blir exakt som man tänkt sig, men det kommer att lösa sig. Att våga vila i den känslan av tillit. Att släppa kontrollen. Det är en bra övning i tillit må jag säga. Ett bättre ord är kanske en utmanande sådan.

Självklart gör jag allt som jag rimligen kan göra för att hitta ett nytt boende, men när jag är inne på hemnet för tjugoende gången på en dag så kommer inte det hjälpa. Det är uteslutanden mitt försök att kontrollera min omgivning, jag kollar på objekt som vi redan förkastat och omvärderar dem. Jag har gjort så här med mycket annat också, kanske finns det flera som känner igen sig i att man googlar sönder nåt man inte kan påverka. Som ett försök att kontrollera eller bestämma odds eller lista ut hur det ska gå. Som om man kunde det. Jag vet att jag gjorde det när vi försökte bli gravida med Ava. Istället för att bara vila i tilliten att det kommer lösa sig. Så mycket tid och energi jag hade frigjort. För jag kan ju ändå inte påverka utgången. Jag kan inte påverka hur många hus som läggs ut till försäljning.

Så nu ser jag detta som en riktig utmaning i att känna tillit. Allt löser sig. Jag släpper min oro, mina rädslor och tvivel. Jag litar på att allt kommer att lösa sig till det bästa.

(under tiden jag skrev det här inlägget har jag varit inne på hemnet två gånger, utmanande var ordet sa Bull)

Att känna tro (och skam)

För ett ganska bra tag sen skrev jag ett inlägg som handlade om att jag vill känna tro. Jag har även skrivit några inlägg på ämnet skam och Brene Browns forskning om hur viktigt det är att vara modiga och dela med oss av våra berättelser om skam för att leva ett helhjärtat liv. Jag har inte skrivit så mycket om det som hänt inom mig under det senaste året och jag har heller inte pratat så mycket om det, eller knappt alls, med dem som står mig närmast. För att jag är rädd för reaktionen, för att de ska tycka att jag är konstig, för att jag inte riktigt vet själv vad det är som händer, jag har svårt att hitta orden. Jag menar i detta sekulariserade samhälle med en närmast föraktfull inställning till troende är det inte helt enkelt att komma ut som troende, det är lite som att svära i kyrkan.

Så jag har känt skam. För att jag idag känner en tro. Men min tro ser inte ut som den i den kristna kyrkan, eller någon annan av världsreligionerna. Jag bekänner mig inte till någon särskild religion, jag uppfattar dem som olika beskrivningar av samma sak där den mänskliga dimensionen liksom förvanskar det gudomliga. Där profeterna i de olika religionerna har talat om samma sak, men kanske på lite olika sätt. Men jag respekterar fullt ut de som känner sig hemma i en religion och vill utöva dess riter och traditioner. Jag tror på en gudomlighet eller kraft som inte kan beskrivas med ord. Alla försök att göra det är dömda att misslyckas för detta något är så ofattbart att det inte kan fångas med ord. Det kan närmast fångas i en känsla. De känslor som ligger närmast till hands är kärlek, ljus och lätthet.

Jag tror också att en del av det gudomliga och den skapande kraften bor i oss alla. Bara det faktum att vi är alla stjärnstoff är ofattbart vackert och häftigt. Jag består av samma stoff som stjärnorna på himlen. Och varje liv är ett mirakel. Jag har tänkt en del på det, det fantastiska och ofattbara i skapandet av nytt liv. Det är helt otroligt att en sån komplicerad varelse som ,människan är kan skapas av sig själv. För let's face it, vi mammor är ju bara behållare. själva utvecklingen sköter sig själv, vi bara väntar och får cravings och krämpor. Och även fast jag fått den fantastiska gåvan av två barn så kan jag själv knappt förstå det i efterhand. Att de utvecklats och levt i mig en gång i tiden. Nu när man står och gapar åt varandra om hur mycket tittande som egentligen är rimligt på en dag.

Nä. Det finns nåt mer än bara evolution. För mig finns det något mer än bara evolution, det är min sanning. Så som den ser ut idag. Det finns magi där ute. Jag har ingen aning om hur allt hänger ihop, jag har definitivt inte alla svar, men jag har påbörjat en resa som är vansinnigt spännande och samtidigt frustrerande. För även om jag känner en hel del tro är vägen kantad av tvivel. Tvivel på riktigheten i det jag upplever. Jag har svårt att lita på det jag får till mig på olika sätt. Samtidigt har jag haft en del upplevelser som är glasklara "bevis" på att det finns en möjlighet till kontakt med andra sidan, med avlidna och änglar. Det hela är omvälvande och som ni säkert förstår, en smula svårt att dela med sig av. Men jag tänkte börja med det nu. För min intention är att leva ett helhjärtat liv.

Tack för att du läste.